Att definiera begreppen

När man i den samtida debatten använder sig av begrepp så som ”post-modernitet” och ”post-kristen” är det viktigt att man också utrycker vad man menar med dessa begreppet; så kan till exempel prefixet ”post”, vilket betyder ”efter”, ge antydningar om att vi befinner oss efter något, det vill säga ett något som har tagit slut (i detta fall moderniteten och kristendomen).  Så är dock inte fallet; så väl post-moderniteten som post-kristendomen skall i stället ses i ljuset av en utvecklingskedja eller en del av en fortgående tradition där det förflutna inte är avslutat utan ständigt närvarande.

   Definitionsmässigt kan post-moderniteten därför betraktas som en insikt om att det inte existerar någon egentlig åtskillnad mellan subjekt och objekt, det vill säga att människan existerar ”avskiljt” från verkligheten runt omkring utan att hon snarare lever i den. Att leva i verkligheten innebär att man aldrig kan vara reellt objektiv, utan alltid är färgad av den kontext man befinner sig; en kontext som i detta fall det omgivande samhällets normer, värderingar, kultur, språk, men också historia, minnen, berättelser etc.. Ett sådant hermeneutiskt synsätt innebär också att till exempel kunskap, eller vetande, i någon mån aldrig kan vara absolut sann; även kunskap och vetande är färgat av det bakomliggande bagage subjektet har med sig. Den enda sanning vi därmed kan frambringa är sanningar som är sanna gentemot den kontext, eller tradition, vi för tillfället befinner oss i.[1] Det post-moderna kan därför ses som den nuvarande positionen i en fortgående tradition som bygger på ”de stora berättelserna”, det vill säga dels det kristna enhetssamhällets ”givna sanningar” om Gud, dels svaret på enhetssamhället, det vill säga moderniteten och upplysningens ”sanningar” om objektiv vetenskap, och uttrycker en insikt om bristerna i dessa berättelsers universella anspråk.[2]

  Värt att tillågga är väl att det inom andra traditioner kan finnas kunskap som hålls för objektivt sann. t.ex kunskap a priori.

   På samma sätt som "post-moderniteten" beskrivits ovan kan man alltså också definiera begreppet ”post-kristen”; post-kristenheten, d.v.s. samhället efter kristendomens allt mer avtagande inflytande, är alltså inget som ”tar vid”, eller över, efter något avslutat utan kan ses som den nuvarande position kristendomen innehar med hänsyn till såväl det sekulära samhället som den kristna traditionen och dess tyngd, och dess påverkan på det samtida samhället.[3]

   Även om vi lever i ett sekulärt samhälle, där kyrkan inte längre har någon reell makt eller är en del av varje människas vardag, så måste man, i sann post-modern anda, inse vilken betydelse kristendomen haft för utvecklingen av det samtida samhället. Graham Ward menar till exempel att i det moderna samhället ”[…] destillerades moralen fram ur religionen som det nya samhällets guldmyntfot” och senare ”[…] kom det framväxande sekulära samhället snart att förneka sitt ursprung i en avmystifierad, protestantisk kristendom.”.[4] Men även om samhället under moderniteten förnekade sitt ursprung, så finns det där; det finns till exempel i form av tankar om vad som är det goda, det sköna och det sanna; värderingar som alla har sina rötter, eller i alla fall präglats av den långa kristna traditionen.[5]

Man brukar säga att när Jean-Fracois Lyotard uttrycker att ”de stora berättelserna har förlorat sin trovärdighet” så hade världen kommit till en insikt; en insikt som så småningom kom att ge oss förståelsen att människan alltid kommer ställas inför moraliska dilemman där svaren är inte är givna. Det är detta samhälle, ett samhälle utan ”stora berättelser” och moralkodexar, som i stället verkligen lyssnar på individen vi alltså kallar det postmoderna samhället. Det postmoderna samhället kännetecknas, enligt sociologen Zygmunt Bauman, av att samhället, med dess föränderliga kulturer, ses som skapat av människans potentialer.[6] Med andra ord; det är människan som skapar moralen och samhället, inte samhället och moralen som skapar människan. Och människan visar varje dag att hon kan leva i denna föränderliga och pluralistiska värld. Zygmunt Bauman menar vidare att människan i det postmoderna samhället inser att alla sociala konstruktioner är svaga och bräckliga och att de snarast avtrubbar människans egna moral, d.v.s. den inneboende moral som Bauman kallar människans moraliska impuls. Det är denna moral, från människan och mellan människor som är grunden för den postmoderna etik för ett liv i samlevnad.[7]Inte en utifrån kommande och ålagt plikt- eller regeletik.

[3] Ola Sigurdsson & Jayne Svenungsson (red.) Postmodern teologi (Stockholm, 2006) s. 9-11.