Universell och partikulär etik

För att komma vidare i sökandet efter en etik utgåendes från människan och  individen skall jag först försöka klargöra skillnaden mellan det som kallas universell och partikulär etik. En universell etik tar som utgångspunkt att det finns vissa etiska ställningstaganden som alltid, och överallt, är gångbara. Så säger till exempel den danske etikern Knud E. LØgstrup (1905 – 1981) att ”[v]ad som är gott och vad som är ont vet vi av vår blotta fakticitet, genom att det goda bevarar och främjar tillvaro medan det som är ont ödelägger tillvaro.”.[1] På ett liknande sätt argumenterar Thomas av Aquino (ca. 1225 – 1274) när han menar att det finns en ”naturlig lag” som säger vad vi skall göra och vad vi inte skall göra. Denna ”naturlig lag” behäftas med utsagor likt ”du skall inte döda” (ergo: Guds budord); ur detta kan man, enligt de Aquino, även få fram mer specificerade mänskliga lagar så som ”du skall inte göra ont”.[2] Denna, något stelbenta, variant av etik kan också finna spår av inom vissa grenar av islam där ”sunnah”, det vill säga profeten Muhammeds exempel, och Koranen ligger till grund för analogislut eller så kallade ”qiyas”. Således kan man till exempel i ”sunnah” och Koranen inte hitta något explicit eller generellt förbud mot droger; de muslimske lärde sorterar dock kategoriskt in droger under kategorin ”berusning” mot vilket det finns ett explicit förbud.[3] I detta fall står alltså Koranen för den universella etiska principen ”förbud att berusa sig”, och man sorterar därefter in den etiska frågeställningen ”hur skall vi förhålla oss till droger?” under denna. Vi kan här direkt ana hur problem i den specifika, partikulära, situationen uppstår; hur ställer man sig exempelvis inför droger som används vid narkos under operationer? I enlighet med den universella principen torde svaret följaktligen bli att även detta är förbjudet; något som möjligen kan krocka med andra etiska principer om livets värdefullhet etc.. I förlängningen handlar då också Thomas av Aquinos universella etik om hur man ställer sig till frågor av typen ”har jag rätt att döda för att försvara mig själv”? Mina nära? Mina ägodelar? Om jag i självförsvar dödar någon, eller om jag dödar en terrorist för att spara hundratals oskyldiga människors liv, gäller då denna [förment?] universella etik?* Ola Sigurdson menar i De prudentia att denna typ av deduktivism, det vill säga där man utifrån en universell etisk princip kategoriserar in moraliska situationer under dessa olika universella principer, får en dyrköpt lösning då man av nöden måste gå ifrån verklighetens komplexitet.[4] I dylika fall, när en universell etik inte räcker till, talar man i stället om en partikulär etik, det vill säga en etik giltig i det specifika fallet. Men även denna etik har sina brister; var enskild människa kan omöjligen anse sig ha rätt att bedöma vad som är tillrådigt i varje enskilt fall då detta skulle leda till en mängd etiska praktiker.[5]