Etik enligt Martin Buber

Ett sätt att försöka beskriva en etik sett ur ett postmodernt perspektiv är en etik mellan människor som baseras på det unika i att vara individ och människa. Detta kan man göra genom att till exempel ta utgångspunkt i det religionsfilosofen Martin Buber (1878-1965) beskriver som en ”jag-du”-relation. Buber menar att när en ”jag-du”-relationen är verkandes, när man är i den, då är båda parter verkligt med i situationen, och relationen utspelar sig således med människans hela väsen, och i just det som det innebär att vara människa. I denna relation är sålunda du:et, eller ”den andre”, aldrig ett objekt eller ett ting, utan är ett med ”jag”:et; tillsammans i en relation som ”uppfyller hela himlavalvet”.[1] För att sant vara i en ”du-jag”-relation kan man alltså inte bara vara i en gemenskap, eller i ett kollektiv. Man måste vara ”där”, helt närvarande och uppslukad av situationen, eller relationen som sådan; det handlar alltså inte enbart om sympati för den andra människan utan ”[…] att vardera av två människor vederfares den andre som just denna bestämde andre” och ”[…] icke behandlar honom som ett objekt, utan som partner i ett livsskeende – det må så vara i en boxningsmatch.”.[2]

   På detta sätt, menar jag, kan vi alla känna att vi någon gång varit i en sann ”du-jag”-relation med livet; det kan vara i naturen, på pubens eller konsertens gemenskap eller under fisketuren i kampen med fisken. I en sådan äkta ”du-jag”-situation spelar det ingen roll vem den andre är, ty man är i samhörighet och allt annat försvinner bortom varat. Från detta perspektiv kan man också ”bygga en bro” mot en etik som stammar från människan per se; ty var människa som upplevt dessa situationer kan därmed också se den verkligt unika förunderligheten hos ”den andre”, och varje önskan om att objektifiera honom torde då upphöra.

"Ty visserligen förbleknade relationens Du ständigt, men blev därigenom inte ett Det för Jaget, inte ett föremål att oengagerat iaktta och lära känna, […] utan liksom till ett Det för sig, till en början obeaktat och i väntan på att uppstå i en ny relationsupplevelse.”[3]

Till denna sanning om ”jag-du”-relationerna, menar Buber, hör alltså även att de är kortvariga och uppblossande likt tomtebloss;varje ”Du i vår värld måste bli ett Det.”[4]. I denna andra relation, som Buber kallar ”jag-det”, ser man inte den andre som något unikt, utan i stället som ett ting bland andra ting, ett ”det”. Varje ”det” gränsar till andra ”det”, klart och tydligt avgränsat, även från ”jaget”. Ser man världen på detta sätt lever man dock i det förgångna, långt borta från de ögonblickliga, uppflammande och uppenbarade ”du”-relationernas värld. Buber menar att ”det”-världen endast består av föremål och ting; då ting endast är saker vi begagnar oss avär ”det”-världen också relationslös.[5] Men vi skall också ha i minnet att ”det”-världen också måste finnas; ”det”-världen har sitt sammanhang i rummet och tiden. Det är här vi lever och ”det”-världen står till tjänst att begagna när vi behöver sysselsättning, kunskap, äventyr eller annat för stunden roande. Men man kan inte bara leva i den; människan måste också ha ett sammanhang i relationen med andra människor, ett ”jag och du”, ty annars kan man aldrig vara människa, utan endast ett ting bland ting.[6]

   I ”det”-världen råder alltså inga relationer, inte heller någon känsla av samhörighet och ingen sann gemenskap (mer än latent vilandes). Gemenskapen kan heller inte bli till då det i ”det”-världen förtingligande verklighet hela tiden existerar skenbilder av den andre, skenbilder som hela tiden kräver sin uppmärksamhet och stjäl fokus från den andres sanna vara. Martin Buber menar (kanske något pragmatiskt) att om två människor sitter och samtalar [i.e. i en ”det”-relation] så existerar det i själva sex personer som deltar i samtalet, något som han schematiskt framställer på följande vis:

1. person A som han vill verka i person B:s ögon
2. person B som han vill verka i A:s ögon
3. person A som hanverkar i B:s ögon
4. person B som han verkar i A:s ögon
5. person A som han är i sina egna ögon
6. person B som han är i sina egna ögon
7. person A som han verkligen är
8. person B som han verkligen är

Buber menar att för att ta sig ur detta förtingligande perspektiv, och försätta sig i en ”jag-du”-relation, kräver att man jagar bort dessa ”spöklika skengestalter” och ser den andre som han verkligen är, hans unika vara.[7]

   Som en parentes kan man ställa sig frågan om det går att säga vem någon verkligen är? Enligt mitt sätt att se på saken låter detta sig kanske inte göras, då en människa formas av sin kontext och därmed också är på flera olika sätt beroende på var han befinner sig.[8] En tolkning av Bubers schematiska framställning kan dock vara att med personens vara menas den han är i den givna unika situationen; något som även skulle kunna inbegripa ”spökgestalterna”. 

   Att se just den andres unika ”vara” är paradoxalt nog också det som gör ”jag-du”-relationen omöjlig att föra ut till någon annan än den (eller ”de”) som varit i den specifika relationen eller situationen. Ett konkret exempel kan man till exempel hitta med de tidigare beskrivna hegemonierna ”enhetssamhället” respektive ”moderna liberala samhället”. Om man, som tankeexempel, utgår från att de första kristna (i.e. lärjungarna) de facto upplevde något särdeles unikt i Kristushändelsen, en äkta och sann ”jag-du”-relationalitet så kan det ses som förståeligt att man även ville föra denna upplevelse vidare i så väl tid som rum.* Men vad finns egentligen kvar efter lärjungarna?

"Och inga särdeles goda ”bevis” återstår, blott ett upptecknande av några starkt vidhållna personliga vittnesmål. Vad vi har ärminnet av en gemenskap, av ”vardagliga” samtal, av ätande ochdrickande, som skall fortskrida bortom döden."[9]

Så lika lite som man kan föra en boxningsmatch innersta intensiva kamp vidare från kombattanterna själva, kan man i traderad form för denna Kristushändelse vidare; ty då har man kommit bort från situationens ”jag-du”-relation och i stället hamnat i en objektifierad och distanserad ”jag-det”-relation.*  I en pluralistisk värld, som inbegriper unika och individuella människor kan dessutom detta, förvisso välmenande försök, att sprida budskapet till andra människor få en helt annan effekt. Att försöka övertyga någon, ellerpådyvla människor normativa värderingar i något de inte själva varit med och upplevt eller stiftat, kan i slutändan leda till att man marginaliserar dem som inte delar uppfattningen som sådan.[10]

   Men om nu alla sanna relationer småningom förbleknar i ett ”det”, eller ett ting, var i finns hoppet? Är inte världen då enbart en plats av till slut förtingligande relationer?

"Men det [Du] som sålunda har förvandlat sig till Det och stelnat till ett ting bland ting bär i sig som mening och bestämmelse, att det ständigt på nytt åter skall förvandlas. […] – ständigt på nytt skall det tingblivna flamma upp till närvaro, vända åter till det element varur det kom, uppfattas och levas av människor som något närvarande."[11]

Det är också här, i vetskapen om att ”jag-du”-relationen, hågkomsten av dem och hoppet om att de åter skall blossa upp, som vi hittar den sanna grunden för en etik förankrad hos människan själv; mer om detta i avsnitt 3.2 ”Den postmoderna individbaserade etik – som jag ser den”.